Jag skulle skicka in arbetet igår, men det blev att jag gjorde det idag istället. Jag kom nämligen på mer jag skulle skriva när jag pluggade igår. Nu är det iaf inne och det blev 4 sidor som det skulle vara! Gud så segt det har gått!!!
Anyhow, en vän till mig (hon är väl ca 20-30 år äldre än mig) skrev till mig på fb att jag var grym som kämpade så mycket när det tog emot! RESPEKT skrev hon också med stora bokstäver. Jag började självklart gråta för jag ser mig själv som värdelös och som en person som ger upp för minsta lilla. Vem pratade min vän om? Hon kan ju inte säga att JAG kämpar? 😮 Visst, jag har jobbat på trots riktigt risiga jobbiga dagar, när det varit som värst har jag inte pluggat förstås. Nu är arbetet inne. Det blev lika långt som det skulle o jag har orkat referera ordentligt, så uppenbarligen har jag kämpat!? Jag tänker dock bara på att jag kunde gjort det bättre, hur dåligt min lärare tycker att jag skriver samt att hon säkert undrar hur tusan jag har kommit så långt i utbildningen.
Jag antar att min självkännedom inte är vad den borde vara med tanke på att jag klarat 6 terminer på högskolan och att folk säger att jag kämpar. Detta är ett problem… Tänk om jag själv hade förstått, då hade jag inte tryckt ner mig själv inför varje uppgift jag gör eller skriver.
Till alla er som känner igen sig: Stanna upp och kolla hur långt ni kommit! Kolla hur mycket ni har klarat av i livet! Där får ni säkert ledtrådar till hur ni själva fungerar och är som personer.
Lite konstigt formulerat inlägg men ni förstår säkert lite hur jag tänker. I vilket fall som helst så är det din egen tolkning som räknas.
Kramar till alla därute som kämpar på olika sätt
Meningsfullt onödigt 